Allt är inte som det ter sig vara

24.10.2020

Sedan jag opererade bort min tumör för ganska exakt fyra år sedan har jag vissa nedsättningar, som ofta följer med den här typen av operationer. Vid operationer i ryggraden (som i mitt fall) reagerar kroppen som vid en nervskada och det är inte ovanligt med alltifrån väldigt lätta till ganska allvarliga funktionsnedsättningar i nervsystemet. 
Det mest påtagliga för min del är att jag har nedsatt känsel i vänster kroppshalva och nedsatt balans. Detta gör att jag kan ha lite svårt att gå i trappor och jag håller krampaktigt i mig i ledstången när jag åker rulltrappa för att inte ramla. En utomstående ser förmodligen inte att jag har dessa nedsättningar, men jag själv märker det desto mer.
Just på grund av detta brukar jag föredra att sitta när jag åker buss eller tunnelbana och har jag mycket att bära (så jag inte kan hålla i mig) brukar jag ta hissen till och från tunnelbaneperrongen istället för rulltrappan.

Oftast är detta inget större problem, mer än att det kanske tar någon minut extra till/från tunnelbanan till exempel. Däremot kan folks reaktioner vara ett större problem - och ett problem jag själv inte trodde att jag skulle stöta på. Någon gång här och där händer det nämligen att jag får negativa blickar och kommentarer kring att jag till exempel väljer hissen istället för rulltrappan, eftersom det inte syns på mig att jag "är i behov av" hissen. 
Igår var just en sådan dag. På väg hem från en filminspelning hade jag handlat lite, så jag kånkade på min väska med filmrekvisita liksom ett par matkassar. För mig var situationen sådan att jag inte kunde ta rulltrappan utan valde att ta hissen. Bakom mig kommer en familj med barnvagn och de skulle ledigt få plats i hissen tillsammans med mig, så erbjuder dem vänligt att åka med upp istället för att vänta. De avstår att åka med (själv gjorde jag tolkningen att det var på grund av smittorisken), utan väljer att vänta på att hissen skulle komma ner efter att jag använt den. Men när hissdörrarna går igen noterar jag hur kvinnan i familjen himlar med ögonen, ruskar på huvudet och tittar efter med en blick som tydligt visade att hon tyckte sig vara i större behov av hissen än jag.

Jag ska inte säga att jag tar illa upp av den här typen av beteende. Men det stör mig en liten aning, det ska jag inte neka till. Även om det inte syns på mig, kan jag vara lika beroende av en hiss som en förälder med barnvakt. Alternativet kan vara att jag istället ramlar i rulltrappan och kan skada både mig själv och andra i samma veva.
Nej, det syns inte på mig förmodligen. Någon som bara se mig gå in i hissen kan förmodligen inte ana att jag har problem med balansen. Men tillvaron blir så väldigt mycket lättare och trevligare för alla om vi visar lite respekt och inte dömer varandra utifrån vad vi ser. Det går att åka hiss ihop trots Coronatider och alternativet är inte så hemskt trots allt - nämligen att du annars får vänta någon minut extra.
Med lite respekt och sunt förnuft kommer man ganska långt. De allra flesta människor "roffar inte åt sig" en hiss för att jävlas med någon, utan för att man faktiskt behöver den. Och det finns många åkommor som inte syns på utsidan. Bortsett från balansproblem, kan man ha ont någonstans, ha en protes eller liknande som gör att man inte klarar att åka rulltrappa utan föredrar hissen. Det kostar så lite att respektera detta och inte kasta arga blickar efter någon.


Personligt