Ärlighet varar inte alltid längst!

Vi svenskar är kända för att vara konflikträdda miffon som helst inte säger sanningen, utan helst av allt lindar in den i  silkeshandskar och vita lögner.
Men jag skulle nog snarare säga att vi svenskar har svårt att hantera hela grejen med att leverera en sanning. Antingen kan vi inte vara ärliga alls - eller så levererar vi sanningar i tid och otid, oavsett konsekvenser.
Vi känner nog alla någon som älskar frasen 
"om man umgås med mig får man acceptera att jag alltid är ärlig". Och med ungefär samma förutsägbarhet som när en sverigedemokrat inleder ett rasistiskt uttalande med "jag är inte rasist, MEN...", kommer sedan någon ganska elak kommentar om att vederbörande tycker man har dålig klädsmak, stil, fel jobb eller vad det vara månne.

Jag skulle faktiskt ljuga om påstod annat än att ärlighet är viktigt. Oftast är en hård sanning bättre än en lögn - men långt ifrån alltid.
För 
vissa gånger måste man faktiskt fundera över vilket syfte en sanning fyller. Är det en sårande sanning, bör syftet med att leverera den väga upp det faktum att mottagaren till exempel blir ledsen eller sårad. Självklart är det okej att påpeka att någon är överviktig om övervikten är så allvarlig att det verkligen är en fara för personens hälsa eller liv. Och visst kan man påpeka någons klädstil om ett visst klädval är rent olämpligt vid ett visst givet tillfälle - men kanske inte med ordvalen att vederbörande har taskig smak eller att kläderna inte passar på grund av personens övervikt.
Men många tycks glömma allt vad vett och reson vill heta - bara man "får vara" ärlig. Man vill för mycket helt enkelt och tycks glömma bort att ärlighet inte alltid är av godo. För många är det någon form av prestige i att framstå som en ärlig och härlig person och man lägger så stor vikt i att vara ärlig att man glömmer bort allt annat som har med socialt samspel att göra.

För är det någon gång vi svenskar inte klarar av att vara så där mysigt lagom, är det uppenbarligen när det kommer till ärlighet. Vi är kända för att vi inte alltid säger sanningen, av rädsla att såra. Istället sårar man i många fall egentligen mer genom att dra en lögn än om man säger sanningen. Men lyckas vi övervinna rädslan för att säga sanningen och vara ärliga, löper vi linan ut och är istället för ärliga för omgivningens bästa.

Från det jag var fyra år fram till strax innan jag var 30 hade jag väldigt starka glasögon. Under tonåren hade jag extremt stora komplex för glasögonen och min högsta önskan var att en dag få slippa dem. Att jag sedan blev retad i skolan för de starka glasögonen gjorde inte direkt saken bättre.
Så att jag i 20-årsåldern skaffade linser och så småningom också opererade bort mitt synfel var något helt naturligt. 
Men efter att ha skaffat mina första linser får jag av en släkting kommentaren "Helt rätt med linser, så starka glasögon som du hade är verkligen inte snyggt", var något som sved ganska rejält på nåt vis. Visserligen var det en av anledningarna till att jag skaffat linser, men det är ändå en onödig kommentar till någon som fortfarande använder just dessa starka glasögon (dåtidens linser skulle man bara använda maximalt cirka 16 timmar per dag, sex dagar i veckan - resterande tid var man hänvisad till glasögon).
Men motiveringen till kommentaren var just att personen föredrog att vara ärlig. Något som just den gången blev väldigt, väldigt fel...



Källförteckning

Bilderna lånade från Wellmind, Bloggvänstern, Villahemmet


Personligt Blogghubb