Brinn för alla!

I helgen började de första statusuppdateringarna kring dokumentären om Josefin Nilsson dyka upp flödet på mina sociala medier. Lyckligt ovetande om filmens handling ryckte jag först lite på axlarna och tänkte att det väl var ytterligare en i raden av dokumentärer om bortgångna kändisar.
Men efter väldigt många statusar om dokumentären på bara några timmar, spenderade jag en timme av lördagskvällen åt att se filmen.

Det var som en spark i skrevet. Nog för att jag är lättrörd, men denna gång behöver man inte besitta min lättrörda själ för att bli illa berörd och få sitt lördagshumör ruinerat. Så mycket feststämning blev det inte den lördagskvällen i Bagarmossen.
Att det sedan river upp en del minnen för egen del, gör sådana här program än mer känslosamma att se. Jag kan så väl känna den rädsla, den maktlöshet och skräck som så många i denna situation känner. Ungefär samtidigt som Josefin Nilsson misshandlades av sin dåvarande pojkvän - någon gång under senare delen av 90-talet - levde även jag i ett mycket destruktivt förhållande. Ett förhållande fyllt av extrem svartsjuka, otaliga falska anklagelser, hot - ja, den mesta av skit du kan tänka dig utom fysisk misshandel. Historien i sig är ingen hemlighet, den finns att läsa här. Med tanke på den vanmakt och skräck jag själv kände i den situationen, kan jag bara fantisera om vad man känner när misshandeln inte "bara" är psykisk, utan även går till fysisk misshandel.
Det går inte att inte bli berörd av en historia som Josefins. Oavsett om man har liknande erfarenheter eller ej; det räcker med att vara någorlunda normalbegåvad.

Jag har gått vidare i mitt liv. Kvinnan som utsatte mig för den psykiska misshandeln för drygt 20 år sedan har jag ingen kontakt med och jag vet inte hur hon lever idag. Några själsliga sår finns nånstans, men det är inget jag märker av i vardagen direkt. Men jag tänker ibland att om misshandeln varit fysisk, hade kanske situationen varit en annan.
I dokumentären om Josefin Nilsson kan man ana att hennes skador från misshandeln aldrig läkte, att de åtminstone kan ha bidragit till hennes alltför tidiga död. Och hon är långt ifrån den ende som direkt eller indirekt går bort för att en närstående inte kunnat kontrollera sitt temperament eller sina aggressioner.
Och det gör så ont i mig att organisationer som exempelvis kvinnojourer till så stor del bygger på på eldsjälar som så ofta jobbar mer eller mindre gratis för att ge den hjälp som en välfärdsstat som Sverige torde kunna erbjuda till några av samhällets mest utsatta.

Josefin Nilsson, liksom alla andra kvinnor i samma eller liknande situation och jag själv är i slutändan dock offer för extremt osunda strukturer i den svenska välfärden. Om och om igen ser vi historien upprepas när misshandlande män går fria, ja nästintill glorifieras - medan deras offer är de som tvingas gömma sig, flytta, hålla sig undan, leva under skyddad identitet. Är förövaren dessutom framstående artist, blir det hela nästan ännu värre. Det blir en extra gloria kring "den store konstnären" som inte riktigt kan bemästra sitt temperament och kärleksliv. Som i fallet med Josefin Nilsson.
Jag har å min sida ibland fått frågan varför jag inte anmälde mitt misshandlande ex. Svaret grundar sig i samma sak som jag precis beskrivit. Vem skulle tro mig? Jag hade inga skador som gick att intyga med några läkarintyg; inga blånader, inga blåmärken, sår, brutna ben eller blåtiror. Och varför skulle en man på dryga 180 centimeter och nästan 90 kilo låta sig bli sutten på av en kvinna på strax över 1,50 och dryga 50 kilo? Det går ju inte ihop med de könsroller vi alla är uppvuxna med, eller hur? Hade de fysiska förhållandena varit de omvända, hade jag förmodligen haft avsevärt lättare att bli trodd, eller hur?

Men det är inte bara misshandelshistorien i sig som gör mig illa berörd i sammanhanget. Under de senaste dygnen har namn och bild på gärningsmannen florerat i olika sociala medier.
Må så vara att han faktiskt är dömd för såväl misshandel som olaga hot mot Josefin i både tingsrätt och hovrätt. Men jag talar i detta fall även som "offer" (citationstecken då jag tycker ordet offer kan kännas nedlåtande) och att jag inte skulle vilja se "min" förövare uthängd. Hela det svenska rättssystemet bygger nämligen på att man sonat sitt brott när man avtjänat sitt straff. Jag må vara naiv, men jag tänker också att människor faktiskt kan förändras till det bättre. Den dag vi slutar tro på att människor kan göra det, då kan vi lika gärna lägga oss ner för att dö - och ge upp att försöka utveckla vårat samhälle.
Den kvinna jag hade en relation med för drygt 20 år sedan var ytterst olämplig för en lång rad yrken, att ha relationer, liksom en lång rad andra saker. Men har hon förändrats till det bättre, bör hon givetvis få en chans i samhället. Jag vill fortfarande inte ha med henne att göra, ens med livvakter beväpnade till tänderna, skottsäkra västar och ett minfält mellan oss. Men jag missunnar henne inte en plats på arbetsmarknaden eller nya relationer så länge hon kan bevisa att hon faktiskt förbättrats.
Jag har haft otaliga möjligheter att hänga ut henne med såväl namn som bild i diverse sammanhang, men har avstått. Det är inte henne jag vill åt. Det är strukturerna, det är attityderna, inställningen till vad som pågår i så många hem.
Vissa människor kan verkligen inte ändra sig, så är det. Men många kan det - och det måste vi fortsätta tro på. Så har du åsikter om korta straff för förövare, gå på politiker, domare och domstolar som faktiskt kan ändra på det hela. Har du åsikter om att förövare får behålla sina jobb, kritisera arbetsgivare som inte har tillräcklig bakgrundskontroll. Man kan inte frånsäga sina skyldigheter eller frikännas från ansvar med hänvisning till strukturer, men i grunden är det just strukturerna som måste ändras. Först då får vi relevanta straff, bättre möjligheter för brottsoffer att få adekvat hjälp och stöd liksom arbetsgivare som gör vad de ska.


Källförteckning

Bilderna lånade från Sveriges Radio, Aftonbladet, Misshandel, Skolbilder


Personligt Blogghubb