Tålamodskrävande

Jag har dåligt tålamod när det gäller en hel del i allmänhet, men när orken och kroppen inte räcker till som vanligt i synnerhet. Det är jätteskönt att jobba 75% och därmed bara jobba sex timmar per dag - med nästintill bibehållen lön (eftersom jag har 80 % av 25 % av lönen i sjuklön, blir det i princip bibehållen lön). Men jag känner också att jag behöver den där extra vilan per dygn som deltiden ger. Det gör otroligt mycket till att kunna sova lite extra på morgonen, men samtidigt ändå kunna komma hem i bra tid på eftermiddagen.

Jag har fått stränga förhållningsorder från vården att ha regelbundna vanor för att kroppen ska hämta sig ordentligt efter höstens utbrändhet. Det är nu extra viktigt att sova och äta på regelbundna tider och att vara måttlig med till exempel alkohol. Ett levnadssätt som nästan får mig att känna mig som en diabetiker snarare än någon som uppenbarligen jobbat lite för mycket.
Sen vet jag att regelbundna vanor oftast är att rekommendera, inte minst om man befinner sig mitt i en läkningsprocess. Men just nu vill jag liksom bara återgå till det normala igen. Att få jobba heltid igen (hur lyxigt deltid än är) och känna att man orkar ett normalt tempo utan att vara helt slutkörd på kvällen. Mitt tålamod är helt enkelt inte dimensionerat för sådant här.


Personligt Blogghubb