Internetshopping

13.01.2021

Jag var till en början lite konservativ vad gällde internet. Jag mejlade och sökte information, men det tog tid innan jag började nyttja internets fulla potential. Framförallt var jag nog ganska sen med att börja betala mina räkningar via internet. Jag litade helt enkelt inte på säkerheten kring att hantera mina konton och alla besparingar via datorn och var rädd att helt enkelt bli utsatt för bedrägerier eller liknande.
Idag skulle jag istället ha svårt att klara mig utan internet. Mina flesta inköp gör jag via datorn. Jag köper kläder, handlar mat, beställer mediciner, snus och alkohol via olika sajter. För att inte tala om att betala räkningar, boka resor, titta på film, lyssna på musik, hålla kontakt med vänner - eller dejta på den tiden jag var singel. Och jag är knappast ensam om att nyttja datorn och internet till ganska mycket. De flesta, med några få undantag, har ju en dator med internetuppkoppling och även en telefon som det går att surfa på.
Just att beställa medicin är ett av de senast tillskotten till mina internetvanor. Jag kan inte komma ifrån att jag är lite obekväm med att gå till Apoteket och hämta ut mina mediciner, jag vet inte varför men så är det. Nu kan jag med några klick beställa mina mediciner och någon dag senare kommer de med posten. Hur praktiskt som helst och jag behöver inte köa på något apotek.

Det är inte utan att jag kommit till punkten då jag frågar mig hur vi klarade oss förr, utan datorer, internet och smarta telefoner?! Idag behöver man inte ens känna till en stad för att med lätthet kunna hitta rätt. Vi har alla en GPS i fickan och behöver bara veta adressen vi ska till för att hitta dit. Så var det inte förr, när man fick jobba med opraktiska kartor i papper och att fråga sig fram om man inte hittade.
Jag minns så väl när det började bli vanligt att man kunde skriva ut en vägbeskrivning från till exempel Eniro eller Google på papper. Tjänsterna hade inte koll på köer, vägarbeten eller om det till exempel var enkelriktat på en gata. De ritade bara ut den kortaste vägen och sedan fick man improvisera en hel del under resans gång. Men jädrar vad man ändå tyckte att det var "hightech".
Just teknikens frammarsch är en av de saker som ibland kan få mig att känna mig gammal. Jag gick högstadiet i början av 90-talet och då hade vi till exempel maskinskrivning på schemat. En gång i veckan hade vi lektion med fröken Majvor och skulle lära oss att hantera en skrivmaskin. Fröken Majvor var en lärarinna av den gamla skolan och såg ut som en relik från någon gammal folkskola i början av 1900-talet. Först när jag gick på gymnasiet började man inse att datorer och internet kommit för att stanna och att det kanske var på tiden med lite dataundervisning.
Någon gång i mitten på 90-talet köpte mina föräldrar en hemdator med en hårddisk på fem gigabyte. Den kostade  25.000 kronor och det ansågs vara exceptionellt med en dator vars kapacitet mättes i gigabyte. Idag kommer man inte långt på fem gigabyte med tanke på hur mycket vi lagrar på våra datorer.
Min första mobiltelefon var bokstavligen stor som en tegelsten och hade en utfällbar antenn för att få maximal täckning. Samtal kostade sex kronor per minut och ett sms kostade lika mycket att skicka - och längden var begränsade till ett visst antal tecken (minns tyvärr inte hur många, men det var ofta man inte fick med allt man ville ha sagt i ett sms).

Men kort och gott får man väl helt enkelt säga att allt inte var bättre förr. Idag skulle jag som sagt inte klara mig utan dator och min mobiltelefon - som förmodligen skulle vara det första jag skulle plocka med mig om mitt hus börjar brinna och jag tvingas springa ut.


Personligt