Känslan av att vara född på stenåldern

Jag tycker egentligen inte att det är särskilt länge sedan jag tog studenten och kom ut i arbetslivet. Men börjar jag jämföra mig med många som är - i min värld - bara aningen yngre än mig, kan jag nästan få känslan av att vara född på stenåldern.
Jag tillhör dem som plågades med fiskbullar, pölsa och smaklös minestronesoppa i skolbespisningen. Vi hade maskinskrivning på schemat i högstadiet och barnkunskap där vi lärde oss att byta blöjor och vilken temperatur välling helst ska ha.
Först när jag kom upp på gymnasiet i början av 90-talet, insåg skolans rektor att det kanske var läge att börja med lite dataundervisning. Vår samhällslärare var en av få lärare som kunde hantera skolans nyinköpta datorer och det var han som fick undervisa oss elever i att hantera Windows.
1996 tog jag slutligen examen och började jobba. Det känns nästan som igår för min egen del, men börjar man räkna är det ändå 23 år sedan - och väldigt mycket har hunnit hända sedan dess på arbetsmarknaden. Idag tävlar nästan arbetsgivarna om vem som ger sina anställda frikostigast friskvårdsbidrag. Man har liksom börjat förstå att man som arbetsgivare kan spara en hel del pengar genom att uppmuntra sina anställda att röra på sig. Om jag för 20 år sedan frågat om min arbetsgivare kunde betala mitt gymkort hade jag förmodligen fått motfrågan om jag är dum i hela huvudet som tror att arbetsgivaren ska stå för vad jag gör på min fritid. Idag är det rätt naturligt att åtminstone större arbetsgivare på ett eller annat sätt uppmuntrar att de anställda rör på sig.
Men det är inte bara sådant som ändrats till det bättre. Det är ganska stor skillnad på hur chefer och arbetsgivare kan bete sig idag mot för 25 år sedan. Jag tänker på den rektor jag hade på den högstadieskola där jag jobbade som språklärare i slutet av 90-talet. Han tafsade på de kvinnliga anställda, hotade andra (inklusive undertecknad) med uppsägning om man sa sin åsikt i olika arbetsrelaterade frågor. Och jag har inget minne av att någon kollega ens höjde på ögonbrynen åt rektorns beteende, trots att vissa delar av hans beteende var olagligt även i slutet på 90-talet.

Det var heller inte ovanligt att jag runt millennieskiftet på anställningsintervjuer fick frågor kring mitt fackliga engagemang - liksom uttalanden om att medlemskap i facket inte accepterades hos respektive arbetsgivare.
Idag har jag svårt att tro att sådana uttalanden i alla fall är lika vanliga - och personligen skulle jag förmodligen även ställa till med visst väsen om jag fick sådana frågor på en anställningsintervju idag. Men det är ingen skillnad mot för 20 år sedan i huruvida jag skulle ta jobbet eller ej efter en sådan intervju. Då som nu tackar jag nej till det aktuella jobbet, vänligt men ytterst bestämt.
Jag kan ibland fråga mig om dagens nykläckta studenter kanske har lite högst ställda förväntningar och krav på vad som väntar dem när de kommer ut på arbetsmarknaden. Säkert delvis på grund av curlande föräldrar, men kanske också för att man har lite för höga förväntningar på vad samhället ställer för krav på potentiella arbetsgivare. Mycket av det som är självklart idag, var absolut ingen självklarhet för 20-25 år sedan och det kan nog avspegla sig i människors förväntningar på arbetsgivare...


Källförteckning

Bilderna lånade från Skolboken, Gamereactor, Sandahl partners


Personligt