Kontorsråtta

Jag har faktiskt inte helt lätt att anpassa mig till kontorstider. Två månader har jag nu haft dessa tider, men har fortfarande inte riktigt vant mig vid detta. Det är kanske inte nödvändigtvis de tidiga morgnarna som spökar, utan svårigheten i att få tiden att räcka till.

Även förut har jag haft tidiga morgnar, men inte varje dag. Och framförallt har jag haft mycket mer tid mellan passen och därmed tid till att ha en helt annan fritid än vad jag haft nu. Flextid i all ära, men jag börjar nästan förstå lättheten i att springa in i den där berömda väggen! Vi är två stycken hemma, som delar hushållssysslorna relativt rättvist mellan varandra (jag skulle nog drista mig till att säga att det är svårt att hitta mer jämställda par än oss) och vi har inga barn. Men lik förbaskat är det långt ifrån alltid tiden och orken räcker till vad man skulle vilja att den räckte till. Snarare är det tvärtom, att jobbet äter upp det allra mesta dygnets vakna tid.

Jag försöker verkligen tänka att det förmodligen är mycket till vana, att det känns annorlunda när man vant sig ordentligt. Trots allt har jag i princip aldrig jobbat kontorstider utan alltid haft någon form av skiftgång under de 22 år jag varit ute i yrkeslivet. Men efter snart tre månader borde det ju ändå börja kännas lite bättre...?! Eller?

Nu är det ju inte så att jag vantrivs på jobbet, inte på något sätt. Men det är en tuff omställning för inbiten skiftarbetare att plötsligt ha samma arbetstider som "alla andra". Förmodligen lite tuffare än jag räknade med när jag tackade ja till det här jobbet i våras.