Obegripliga vanor

Jag tycker inte jag är särskilt gammal och att så värst mycket borde ha hunnit ändras sedan jag växte upp. Men med facit i hand, får man inse att faktiskt en hel del har hänt de senaste 25-40 åren. 
Jag är uppvuxen med en ganska liberal syn på exempelvis rökning. Fram till mitten på 90-talet var det inte ens 18-årsgräns på cigaretter och tobak, utan jag kunde som 14-åring med lätthet köpa dessa cancerogena varor i vilken butik som helst. Min pappa - liksom många andra i familjen och vår bekantskapskrets - rökte och det var inte alltid man gick ut för att röka. Min morfar rökte i bilen även om barnbarn satt i baksätet. På skolan var det rökruta som gällde och man skulle - officiellt - ha tillstånd från sina föräldrar för att få röka på skolområdet. Men de flesta lärare såg mellan fingrarna vad det gällde tillstånd hemifrån så länge man bjöd på cigaretter.
När jag gick på gymnasiet kom 18-årsgränsen för tobak och det blev samtidigt olagligt att röka inom samtliga skolområden - även för personalen. Detta gjorde att personalens rökrum också skulle plockas bort. Men då hotade de rökande lärarna med att säga upp sig - och vips lyckades skolledningen hitta ett kryphål i lagen, som gjorde att man fick ett rökutrymme på skolgården för både lärare och elever.
När jag för 15 år sedan började jobba på polisens ledningscentral här i Stockholm, bekostade arbetsgivaren en rökkur för den personal som rökte. Ni vet en sådan kur med tre väggar och en kraftig fläkt i taket och man stod på rätt ställe under denna fläkt, spreds inte röken till övriga utrymmen. Denna kur leasades och kostade ungefär 10 000 kronor i månaden att hyra - det vill säga 120 000 kronor om året. Efter ett antal år plockades kuren bort med hänvisning till ekonomin - men givetvis efter vilda protester från rökarna.

Idag skulle mycket av denna liberala syn på rökning vara totalt otänkbart. För de flesta normalbegåvade vuxna, skulle det vara otänkbart att röka i en bil där det satt småbarn, eller för en skolledning att hitta kryphål i lagen för att låta eleverna röka under skoltid. Ingen skulle idag heller acceptera att bordsgrannen på restaurangen skulle tända en cigarett.
Jag har själv rökt under många år och det är närmare sex år sedan jag slutade röka helt. Då hade jag feströkt under ett stort antal år, så det är nog 15 år sedan jag slutade röka till vardags. Så jag vet hur svårt det är att sluta! Jag kan än idag slås av längtan efter att tända en cigarett, trots att det gått så pass många år sedan jag slutade.
Men även om jag ibland till och med kan tycka att tobaksrök luktar gott och kan bli riktigt sugen på en cigarett ibland, har jag med tiden blivit alltmer avogt inställd till rökning. Inte minst sedan jag fick min cancerdiagnos för snart sex år sedan och fick se rökningens baksida i vitögat. Det var också just den diagnosen som gjorde att jag tog beslutet att aldrig mer ta ett bloss. Något som jag också lyckats hålla sen dess.
Det märks trots allt ändå att trenden går mot att färre och färre röker, oavsett ålder. Samtidigt har jag så svårt att förstå dem som faktiskt börjar röka idag. Nu om någonsin kan man inte skylla på bristande information om rökningens skadeverkningar eller att det är "lätt" att vara rökare. Snarare blir det ju allt krångligare att vara rökare, med alla rökförbud om ploppar upp.

Av alla ovanor, är trots allt rökning en av de mest hälsovådliga man kan tänka sig. Få varor som är bråkdelen så cancerframkallande som cigaretter skulle inte ens få säljas i butiker. Och ändå är det folk som idag börjar röka eller med en dåres envishet klamrar sig fast vid ovanan att fortsätta röka. Om man någon gång kunnat hävda motsatsen, så går det idag inte att skylla på brist på information om rökningens skadeverkningar. Så det blir allt svårare att förstå sig på dagens rökare. 
Mitt eget sug efter cigaretter brukar gå över rätt fort när jag tänker på vilka konsekvenser det kan ge. En tumör räcker liksom, får jag en tumör till kan det bli det sista jag gör...

Personligt