Pandemihysteri

23.10.2020

Jag är faktiskt glad att jag är tjänstledig och inte jobbar för tillfället. När min semester började i augusti, hade jag varit hemma konstant i cirka två månader och knappt varit utanför dörren. Och jag höll faktiskt på att bli tokig - på riktigt. Man träffade ju knappt en kotte överhuvudtaget och såg inte mer än lägenheten och möjligen affären de gånger man ändå kom utanför dörren. Det var så tråkigt och jag hade verkligen inte stått ut särskilt länge till.
När pandemin började, var jag en av dem som inte på något vis trodde att det skulle bli så här stort och framförallt inte att det skulle pågå så länge. Överlag tyckte jag de första restriktionerna var något av en storm i ett vattenglas. Nu har även jag insett allvaret och fogar mig snällt till rådande situation. Men jag måste erkänna att det börjar bli lite långtråkigt med alla restriktioner. Jag saknar att kunna resa, att kunna komma ut som vanligt. Visserligen kommer det successivt vissa lättnader, men det går trots allt fortfarande inte att leva så normalt som man skulle vilja.
Nu börjar man hamna i läget då man hoppas på att restriktionerna hävs tills jag börjar jobba i maj/juni någon gång igen. Pandemin har ju pågått så länge att man får ändra perspektiven litegrann och frågan är om det hela är över helt och hållet till sommaren. Tankegångar i alla fall inte jag hade för några månader sedan.


Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2 3
Dagens nyheter 1 2 3 4 5 6
Svenska Dagbladet 1


Personligt