Sent ska syndaren vakna

06.01.2021

För lite drygt två år sedan gick jag ut med en varning för en person som utgav sig komma från företaget "Ytterbyfilm". Jag hade då blivit kontaktad av en person som kallade sig Ronald och ville ha mig med i ett filmprojekt.
Jag tackade ja, men krävde noggrant skrivet kontrakt eftersom jag fick lite konstiga vibbar av det hela. Med påskrivet kontrakt begav jag mig till Göteborg, där inspelningen skulle äga rum.
Men brevbäraren hann nog inte mycket mer än leverera kuvertet med min faktura till mottagaren innan problemen började. Den korta versionen är att han sonika vägrade betala fakturan med hänvisning till att den var för hög, dock utan att formellt bestrida den. Jag hänvisade till kontraktet vi skrivit och att fakturan är utställd helt i enlighet med vad vi kommit överens om. Det slutade med att jag drev frågan vidare till Kronofogdemyndigheten. Under resans gång har det visat sig att i princip ingen som varit med fått betalt för sin insats.

Med tiden har jag förstått att det egentligen inte funnits pengar till filmprojektet, några sponsorer - som Ronald påstått funnits - fanns överhuvudtaget inte. Och jag har mer eller mindre givit upp hoppet om att få betalt överhuvudtaget. Snällt har jag betalat fakturorna från Kronofogden i hopp om att ett under ska ske och att jag faktiskt kommer få betalt. I skrivande stund är fordran upp i knappa 16.500 med räntor och avgifter, så det är ju trots allt frågan om en hel del pengar.
Så igår kom ett brev från Kronofogden. Jag är bönhörd, ett under har skett och man kommer nu driva in skulden.

Med facit i hand skulle jag givetvis aldrig ha tagit den här rollen. Men man vill ju gärna tro att folk gör det man kommit överens om, inte minst när det finns ett skrivet kontrakt. Läxan jag nu lärt mig den hårda vägen, är att alltid alltid gå på magkänslan. Inte ens ett skrivet kontrakt är en garanti för någonting, så känns det fel ska man dra öronen åt sig och avböja ett samarbete.


Personligt