Teatrala divor

För några år sedan började jag som statist vid olika filminspelningar. Det började som en kul grej för att ha något att göra när jag under några veckor gick arbetslös. Med tiden har det blivit en hobby, som jag dessutom kan tjäna en liten slant på - vilket ju inte gör särskilt ont.
Det har nu blivit totalt ett 30-tal och jag har träffat ett antal av Sveriges stora skådespelare.

Ganska ofta när man anlitas som statist, brukar produktionsbolaget gå ut information om vad man förväntar sig av oss som ställer upp statister. Och då är det inte bara att man ska jobba ett visst antal timmar, utan hur man ska förhålla sig till produktionsbolagets etiska regler. Som att man inte uttalar sig rasistiskt eller sexistiskt och respekterar alla medlemmar av teamet; oavsett om det är skådespelare, statister, fotografer, ljudtekniker eller sminkörer.
Det märkliga - och nästan tragiska - är att många skådespelare inte verkar tycka att detta gäller just dem. För somliga har kändisskapet stigit dem åt huvudet och de har lagt sig till med divalater av hög grad. Jag har varit med skådespelare som skällt ut såväl kameramän som regissörer, kastat manus omkring sig och på flera andra sätt betett sig minst sagt olämpligt och respektlöst. Självklart gäller detta långt ifrån alla, men alltför många som inte kan hantera sitt kändisskap.
Minst lika konstigt är det ju att dessa skådespelare fortsätter att anlitas av produktionsbolag och teatrar. Somligas beteende har av somliga beskrivits som arbetsmiljöproblem för det övriga teamet och ett sådant rykte sprider sig snabbt i branschen. Så det kan ju inte komma som en nyhet för de mer erfarna castings-/produktionsbolagen. Om jag som statist skulle bete mig på samma sätt, skulle jag rätt snabbt stå utan uppdrag. Men det gäller uppenbarligen inte om man är lite mer känd skådespelare.


Personligt