Vardagstrygghet

Det är lätt att klaga på tristessen som följer i Coronapandemins spår. Det blir lite trist att jobba hemma varje dag och knappt träffa en kotte alls. Det är trist att inte kunna resa som man är van, även om man som de flesta andra inte gör mer än en eller ett par utlandsresor per år.
Men jämför man med hur många andra har drabbats av Coronas framfart, så har man det ändå ganska bra. Varken jag eller sambon har blivit av med jobbet; på mitt jobb har arbetsbelastningen knappt påverkats alls av det rådande läget. Vi har våra inkomster på det torra och behöver inte vara rädda att förlora vare sig jobb eller boende. Mer eller mindre dagligen hör eller läser man ju om personer som stått utan inkomst i månader och även förlorat sitt boende som direkt eller indirekt följd av Corona. Det är inte många månader mina besparingar skulle räcka om man plötsligt stod helt utan inkomst. Så man får skatta sig lycklig som har sitt på det torra.

Sen är det ytterst få jag har svårt att ha så lite medlidande med, som med de som valt att inte gå med i någon A-kassa - och nu blivit av med jobbet till exempel på grund av Corona. Det är ju minst lika dumt som att inte ha en hemförsäkring, om inte dummare. Bland det först jag själv gjorde när jag kom ut i arbetslivet efter studenten var just att gå med i A-kassan. Jag har har visserligen aldrig behövt nyttja den, men det är en helt annan sak. Och grejen med A-kassa är ju att du ytterst sällan vet om i förväg att du kan komma att behöva den.
Så även om jag själv skulle bli av med jobbet, oavsett anledning, behöver jag inte vara nämnvärt orolig för min inkomst. Jag kommer fortfarande kunna handla mat och kläder och bo kvar i min lägenhet under överskådlig tid, även om man kommer få snåla lite.
Men blir man av med jobbet och själv valt att inte gå med i A-kassan får man krasst skylla sig själv om ekonomin inte går ihop.


Relaterade artiklar

Aftonbladet 1 2
Dagens Nyheter 1 2 3 4 5 6 7
Svenska Dagbladet 1 2 3 4
Sveriges Television 1 2 3


Personligt